Konst som når in i ryggmärgen

Carolina Söderholm, Sydsvenskan 27.2.2001

Det finns inget särskilt vackert över Toril Ryghs konst som nu visas på Galleri 21 i Malmö. Den kryper snarare in under huden med sin egen hudlöshet.

Ängsligt känner jag efter om skinnet, den tunna hinna som skiljer mig från omvärlden, ännu är intakt. För kunde det inte lika gärna vara jag som klamrade mig fast runt lysrörsbordet för att försöka få lite varme och närhet? Den milt rosafärgade klumpen tigger om sympati, olustigt kroppslig mot den blanka metallramen.

Konfrontationen mellan de två materialen känns djupt besvärande. Det organiska blir bryskt sammanfört med det industrialiserade och teknologiska, något som fortsätter i verk efter verk. Knubbsälen med påklistrat babyansikte är kopplad till väggens eluttag, och mikrochipsen simmar jämsides med havsbottens organismer.

Toril Rygh skriver att hon har tagit sats i Heidegger som ”skrev i sin tid at man må basere sin sak på intet,- en standpunkt i det som er, i dets helhets tvilsomhet. Det gjorde meg glad på en måte för hvis jeg kan akkseptere tomheten kan jeg også akkseptere grenseløsheten.”

För henne är allt nu möjligt, kropparna öppnas, livet uppehålls med elektronik. Gränsen mellan natur och kultur är upplöst.

Mitt skinn finns visserligen kvar, men genom dess elastiska hinna tränger hela världen in. Och jag tränger ut, en oformlig massa som söker skydd i lysrörens kalla ljus. Toril Ryghs konst når ända in i ryggmärgen. Det är ingen odelat behaglig upplevelse.

Galleri 21, Malmö